Stadsmuseets långvariga direktör Leena Arkio-Laine har avlidit
Stadsmuseets långvariga direktör Leena Arkio-Laine (1942–2022) har avlidit på grund av en sjukdom som framskred snabbt. Hon var stadsmuseets direktör 1990–2003.
Vi minns Leena som en stark och idérik direktör under vars ledning stadsmuseet förnyade utställningarnas innehåll och visuella form och över huvud taget sina verksamhetssätt inom alla dess centrala verksamhetsområden. Den kreativa och starka direktören spridde ett framåtsträvande tankesätt och nya tankar i arbetsgemenskapen. Många minns henne som en karismatisk uppträdare.
Utställningstrilogin Minne, Tid och Känsla representerade ett nytt slags utställningsframställning, där man utnyttjade scenografer och konstnärer. Museigäster gjordes delaktiga långt innan det blev vanligt, då de fick hänga sina minnen på ett klädstreck i utställningen Minne. Planeraren av utställningen Helsingfors vid horisonten var italienskan Giada Ricci. Stadsborna fick träffa forntida Helsingforsbor i projektet Möten (Rendez vous), som ordnades Helsingfors 450-årsjubileum till ära. Stadsmuseet fick ett särskilt omnämnande av det europeiska museiforumet (European Museum Forum) för utställningen Minne (1995) samt för projektet Möten och gatumuseet som ordnades på Sofiegatan (2002).
Stadsmuseet bildade aktivt nätverk med utländska museer och Leena var en synlig figur på internationella forum. Samarbetet med stadsmuseerna i Stockholm, Tallinn och Sankt Petersburg ledde till utställningshelheten 1809 – På olika vägar och Kungen reser i Sederholmska huset samt ett museipedagogiskt projekt som berättade om de olika livsskeden av Sederholm-släktens stamfar Erik Sederholm. Samarbetet med Ryssland gav också upphov till utställningarna Modet i Moskva och Kroppens minne – underkläder från sovjettiden. Utställningen Jul turnerade i Bryssel, Lyon, Luxemburg och Sankt Petersburg.
Museinätet växte kraftigt. Man kunde öppna nya utställningslokaler på Sofiegatan 1995 för att komplettera lokalerna i Villa Hagasund. Även museets förvaltning och bildsamlingar flyttades till Sofiegatan. Sederholmska huset byggdes om till ett museum. Barnmuseet i Domarby och Spåramuseet grundades, likaså de redan stängda museerna Skolmuseet och Kraftverksmuseet. Stadsmuseet stärktes museiprofessionellt när museet fick nya vakanser för konservatorer, museilektorer och byggnadsforskare. Även museets första samlingspolicy, som då kallades för samlingsstrategi, och avyttringspolicy skrevs under Leenas direktörskap.
Leena Arkio-Laine inledde digitaliseringen av stadsmuseet målmedvetet på 1990-talet. Stadsmuseet tog i bruk en databas där bilder hade en ny, viktig roll. Tanken var att samla material, som lagrats i databaser, till små databanker som kunde bläddras i vid museibesök. Tanken var progressiv under en tid då ingen ens drömde om webbaserade databaser som var öppna för allmänheten. Museets första webbutställning ordnades redan 1997 och år 1998 publicerades en 3D-avbildning av Goviniuska huset och en presentation av arkeologiska utgrävningar på tomten. Det fanns inga visuella dokument av Goviniuska huset, som var belägen på samma plats där Statsrådsborgen nu ligger, så 3D-bilden som skapades med en pietet utifrån forskningar var den första och fortfarande enda visuella avbildningen av byggnaderna på tomten. På den tiden var 3D något nytt och underbart, och det fanns bara några museer och andra aktörer inom kulturbranschen som hade utnyttjat den.
Leena Arkio-Laine inledde sin karriär vid Helsingfors stadsmuseum redan 1971 och utförde banbrytande arbete för skydd av byggnader och kulturmiljöer i flera år redan innan hon blev museidirektör. Hon hade en aktiv roll i totalrenoveringen och restaureringen av huvud- och sidobyggnaden på Domarby gård. Andra viktiga objekt var Aino Acktés villa, Stansvik gård och Brändö gård samt Richardsgatans bibliotek. Ett viktigt projekt i centrum var den så kallade Sprutmästarens gård på Kristiansgatan. Tack vare Leena identifierades byggnaden som det äldsta bevarade trähuset i centrumet och öppnades för allmänheten år 1980.
Leena Arkio-Laine deltog aktivt i planeringen av totalrenoveringen och restaureringen av stadshuskvarteret, dvs. det s.k. Lejon-kvarteret, och över huvud taget i totalrenoveringen av byggnaderna i södra kanten av Senatstorget, som slutfördes 1988. Totalrenoveringen av stadshuset blev klar 1999.
Ett viktigt forsknings- och renoveringsobjekt var Sederholmska huset, där den första museiutställningen öppnades 1995. Restaureringsplanen för huset väckte diskussion om återställande av den ursprungliga fasaden från 1700-talet, men det beslutades slutligen att byggnadens historiska skikt och fönsteröppningar från 1860-talet ska lämnas synliga.
Senare, när Leena var stadsmuseets direktör, hjälpte hennes omfattande nätverk inom stadsorganisationen i att bevara, reparera och skydda stadens egna fastigheter. Samtidigt stärktes medvetenheten om betydelsen av kulturhistoriskt värdefulla byggnader som egendom som staden ska vårda.
Hennes många intressen omfattade rumsväxter, om vilka hen publicerade det banbrytande verket Blomma kruka! Krukväxternas kulturhistoria i Finland (1991), samt matkultur, som inom museiarbetet kom till uttryck genom publiceringen av kokboken Pique-nique. En utflykt i Helsingfors historia (2000), som presenterar huvudstadsregionens matkultur.
Minna Sarantola-Weiss
I bilden: Museidirektör Leena Arkio-Laine (1942–2002) i borgmästarinna Katarina Lydikintytär Jägerhorns dräkt på en picknick som ordnades i Brunnsparken sommaren 2000 Helsingfors 450-årsjubileum till ära. Foto: Helsingfors stadsmuseum.
